lördag 10 juli 2010

Brevduvor och GPS


Vad är det egentligen som gör att man lätt hittar till olika platser? En del människor åker till en ny plats, som de aldrig varit på tidigare, och sen kan de hitta dit igen så länge de lever. Sån är inte jag. Jag måste ha en mycket detaljerad beskrivning på vilka vägar jag ska köra på, när jag ska svänga osv. Förr hade jag alltid en bilkarta med mig ifall jag skulle tvingas köra ensam. Hade jag sällskap med mig i bilen, fick den personen alltid agera kartläsare. Då kunde jag lägga över ansvaret på honom eller henne. Det bästa var ju om man fick nån med sig som hade lokalsinne. Det är något som jag saknar totalt.

I takt med att utvecklingen gick framåt, så övergav jag bilkartan och använde Eniros vägbeskrivningar i stället. Där fick jag veta exakt när jag skulle svänga, hur långt jag behövde köra osv. Men det räckte ändå inte riktigt till. Min hjärna kan inte vända på en vägbeskrivning, så jag var lika vilsen när jag skulle hem. Det slutade med att jag fick skriva ut en färdplan för hemresan också. Vad det gick åt papper!!!!! Numera har jag full koll på allt och kan köra vart som helst och hitta hem igen. Jag har nämligen en GPS!

Min man tävlar sedan snart 40 år tillbaka med brevduvor. Han har byggt ett duvslag åt dem i trädgården. När de släpps ut för sin dagliga flygträning så kommer de i samlad trupp (flock) och gör djupdykningar ner i trädgården. Jag försöker hålla mig undan då, för jag känner mig lite som tjejen i Hitchcock-filmen Fåglarna. Ända sedan jag såg den filmen har jag haft fågelfobi. Minsta lilla "pjodd" som flyger för nära kan få mig ur balans. Fast en gång agerade jag som en riktig hjältinna. Jag satt vid min dator när jag plötsligt hörde en duns mot fönsterrutan. När jag tittade ut såg jag att en sparvhök fått tag på en av duvorna och satt klorna i ryggen på den. Utan att tänka for jag ut och hittade dem i källarnedgången. Där satt sparvhöken och glodde på mig med sin mordiska blick. Men han var kanske lika rädd som jag? Åtminstone försökte jag inbilla mig det. Jag slog armarna runt huvudet, blundade och började gå ner för källartrappan. När jag tagit några steg hörde jag nåt som svischade förbi mitt huvud. SPARVHÖKEN! Kvar nere i källaren satt en förskräckt duva och halvvägs ner i trappan stod jag ......lika förskräckt. Men jag hade räddat livet på duvan. Jag tycker jag borde fått medalj.

Trots min heroiska insats så betyder det inte att jag gillar duvor. Kan det vara så att jag är avundsjuk på dem för att de har ett sånt otroligt bra lokalsinne? Bara för att man är gift behöver man ju inte ha samma intressen. Jag gillar inredning (möblera om) och min man gillar utredning (trädgårdsskötsel). En oslagbar kombination när man bor i villa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar